SnaadraH

Ännu en måndag. Inte ens två veckor kvar av Freddes semester :( Hur fan ska jag klara mig utan honom igen?! Börjar bli något less på livet som gräsänka på veckorna! Vill att Fredde får ett vanligt jävla jobb här i Kalix, så han åtminståne kommer hem varje dag.. Men neeeeej.

 

Annars då?

Sjukskriven så det sjunger om det! Läkaren tog mig på allvar och var lite oroad när han knappt kunde trycka på mina axlar innan jag skrek till.. 2 augusti tar sjukskrivningen slut, sen har jag tre dagar på jobbet kvar, efter det är mitt vikariat slut. hmm..

Är bara hemma nu och tar det så lugnt som möjligt. Fredde har varit en klippa! Första dagarna när jag hade som värst värk, då har han passat upp mig väldigt bra :) Nu när jag inte har ont får jag göra det mesta själv igen ;) haha. Märker att värken håller sig borta så länge jag inte stressar upp mig. Så fort jag blir det minsta lilla stressad så spänner jag axlarna och då är det kört.. 

 

Sen har jag fått någon nojja över att det inte finns någon bebis :( Typ att det kommer vara tomt när vi är på Ultraljudet i vecka 18-19... Men jag har ju symtomen kvar, så jag försöker intala mig själv att jag svamlar ;D

Stressen på jobbet tar ihjäl mig sakta men säkert.. Långa dagar, sjukligt med stress och så övertid jämt och ständigt = min kropp ger upp.

Det går nästan inte en enda dag utan att det blir övertid. Alla säger "jaa men du får ju pengar". Ja? och? Vad fan gör pengarna för nytta när jag ligger utbränd i sängen eller soffan all min lediga tid? Dessutom tjänar man inte så jävla bra på övertiden ändå, det är en skit i rymden med tanke på hur tunga pass man har. Jag värderar tid hemma med Fredde och hundarna mer än vad jag värderar pengarna. Hade det handlat om några hundralappar mer, då hade det varit en annan femma, men nu är det som sagt en skitsumma.

Är 200kr extra i fickan värt mer än en timme vaken tid med sin partner? Oh nej. Inte i dagsläget. Som det är nu vaknar jag vid 6-tiden, stressar med att fixa mig (jaa, det blir stressigt eftersom jag är dödstrött och inte orkar vakna i tid), köra som en dåre till jobbet, jobba som ett psykfall, övertid, komma hem och trycka något ätbart snabbt i käften och sedan är det enkel resa till soffan - där jag somnar.

Hundarna blir lidandes, de får ingen uppmärksamhet eller aktivering.

Fredde ser mig knappt, jag är borta när han vaknar och när jag kommer hem så bäddar jag ner mig i soffan..

 

Mitt huvud har de senaste veckorna börjat bulta ordentligt. Smärtan kommer från skuldrorna/axlarna och så sprider det sig till huvudet. 

Får höra att det är vanligt med huvudvärk när man är gravid. Men hell no. Jag känner skillnad på om jag har huvudvärk eller om det gör ont för att jag är överansträngd eller stressar så pass mycket att jag hela dagarna går och spänner axlarna, vilket leder till en annan slags huvudvärk.

Hade såhär ont i höstas också, det tog flera jävla månader innan jag lyckades bli fri från smärtan. Det var tigerbalsam, värktabletter, vetekudde över axlarna och ständig vila som gällde. Jag känner att jag måste få hjälp NU, för om några månader kommer jag ha hunnit bli ännu mer gravid, mer tyngd att bära på. Så "biter jag ihop" resten av veckorna på jobbet, då kommer jag nog få ha ont resten av graviditeten + ännu mer smärta + någon vecka eller månad efter förlossningen.

Kan inte sova pga värken. 

Aja. På onsdag har jag iallafall fått en tid till läkare. Får se om det ens leder till något, för vad jag förstått är denna läkare lite av den åsikten att inget är så allvarligt och man ska bita ihop istället. Sköterskan jag pratade med lät inte heller så brydd om min värk, förrän jag berättade att jag även är gravid. Då började hon lyssna bättre och ta mig mer allvarligt. suck.

 

Såg att det ska börja en Doula utbildning/kurs i Luleå om det är nog många som anmäler sig. 

Alltså... Snacka om att jag är sjukt sugen! Dock verkar det kosta 4500kr. Inte mycket pengar i sig, men man tjänar ju inte direkt några pengar på att vara Doula, det är mer en rolig grej.

Jag har under väldigt lång tid funderat på att läsa till sjuksköterska, för att sedan kunna läsa vidare till barnmorska. Enda problemet där är ju att jag inte alls har någon erfarenhet av förlossning, mödravård osv, mer än det jag sett på tv, läst i böcker/tidningar/på internet m.m.. Så jag vet ju inte ens om det är något jag verkligen vill jobba med? Men tankarna har ju funnits där så länge, så det kanske vore ett jobb för mig?! Det liksom pirrar i magen när jag tänker på att jobba inom mödravården!

Har alltid varit förtjust i barn, det känns som att barn är min grej. Sen när jag började Usk utbildningen på Komvux öppnades intresset ännu mer för att jobba inom sjukvården. Sökte flera gånger jobb som Usk på förlossningen i Gällivare, när vi hade planer på att flytta dit. Dock är det hårt tryck inom det området, att vara Usk på en förlossningsavdelning och på BB är väldigt populärt just nu. Nu är det ju inte längre aktuellt när vi köpt huset. Sunderbyn är nu närmsta ställe att jobba på inom förlossning, men då är det ju en bit att pendla.. Och skulle jag lyckas få ett jobb där sen då? 

Som Doula får jag ju se lite hur det är att arbeta inom det yrket.. Måste verkligen ta mig en riktig funderare!

Tror iallafall att jag ska göra ett besök på Komvux igen till hösten. Matte B är något som jag verkligen måste fixa, ångrar att jag inte läste det på gymnasiet.. 

Mycket tankar och planer som far runt i huvudet på mig just nu.. Extra jobbigt pga min Adhd, som gör sig mer påmind nu när jag fått avsluta medicineringen. Men samtidigt har jag börjat tänka annorlunda på senaste tiden, jag vill ha en bra utbildning, vara en bra förebild för vårat barn samtidigt som jag vill ge detta barn en trygg uppväxt där båda föräldrarna har arbete och en bra ekonomi..

Många tankar, många beslut...

 

Orka gnälla över baksmälla, det är ju liksom självförvållat och något man valt själv. Man slipper baksmälla genom att låta bli alkoholen. Punkt.

 

Ju mer jag jobbar, desto mer lär jag mig att läsa av människor. Vet nu att det inte är så många som är lämpliga till att jobba inom vård och omsorg. Väldigt många borde inte jobba med människor överhuvudtaget eftersom de absolut inte klarar av att samarbeta med andra.

 

Imorgon kommer min älskling hem! Åååh så jag saknar honom! Och hans hemkomst betyder.... Ja det kan jag inte gå in på nu ;D Men vi har stora planer! ;)

 

Nu ska denna tråkiga gumma gå ner och låsa ytterdörren, borsta tänderna och sedan dra mig upp för trappen igen och lägga mig i sängen och försöka sova :)

Precis som vanligt så är det ALLTID något som händer när jag tycker att saker och ting börjar gå bra.

I tisdags hade jag en delad tur på jobbet, så när jag kom hem vid 12.30 tiden för min 4 timmars rast hittar jag Felix i dåligt skick. Han kunde knappt styra bakbenen, var som att bakdelen på honom var i fyllan. Ringde veterinär och det blev att åka in akut med Felix till Gammelstads djursjukhus. Tror inte att jag någonsin plågat mercan så hårt som då, fyfan vad jag körde..

Veterinären hittade inget direkt fel på Felix, hon såg att han var vinglig och krökte ryggen, men han lät ingenting när hon klämde på honom och böjde leder osv. Fick Metacam utskrivet, och morgonen därpå var Felix sitt gamla vanliga jag.

Gissar på en sträckning i ryggen eller i någon muskel. Så nu är det Metacam och sträng vila som gäller i 10 dagar.

Missade ju såklart kvällsjobbet också. Skulle gått på passet igen 16.30, så det sket ju sig. Nu måste jag bestämma mig för att jobba igen de där timmarna eller ta tjänsteledigt.. Får se hur jag gör. Som schemat ser ut nu, finns det ingen möjlighet att jobba igen en enda kväll. Om jag nu inte tar en delad tur, men det är också i princip omöjligt då jag knappt har några 7-12 pass i mitt schema.. Nå, jag får ta och prata med chefen imorgon, om hon nu är inne på kontoret.

 

Idag fortsatte förbannelsen. Fick för ett tag sedan reda på att min gammelmormor fått somna in idag. Hon hade tydligen väldigt ont i bröstet och då bestämdes det att hon skulle sövas och få somna in för gott..

Kan just nu bara tänka på den kommande begravningen. Hur fan ska jag klara av en begravning av min fina gammelmormor? Hon har ju alltid funnits där.

Kommer bli riktigt jobbigt.. Visst, jag har varit på begravningar förr, men då har jag varit så liten och inte förstått vad som pågår. Senaste begravningen var Freddes farmor, men där hade jag ju inte några känslomässiga band då jag aldrig hann träffa henne.. :(

Så detta kommer bli den första begravningen som jag kommer förstå innebörden och känna stor sorg.. Jag hoppas verkligen att Fredde kan komma med, annars kommer jag nog inte klara av att gå på begravningen.

Har blivit helt dagvild på sista tiden. Ja, jag har väl alltid varit mer eller mindre dagvild, men nu är det värre än någonsin. Speciellt på jobbet får jag ju nästan skämmas för att jag ibland inte kan tala om rätt dag för vårdtagarna när dem frågar. Får då tjuvkika på telefonen och för att kunna säga rätt dag, rätt pinsamt faktiskt.

 

Såg programmet "Hundens sämsta vän" igår på 4:an. Fyfan vilka människor det finns! Hur fan kan man behandla djur på det där sättet?

Ok, jag är ingen perfekt hundägare, men mina hundar mår iallafall bra. De har alltid tillgång till rent vatten, de får mat två gånger om dagen, får komma ut och göra sina behov och springa av sig, de får sina klor klippta varannan vecka, jag ser till att borsta pälsen så ofta det behövs så det inte blir knutar.. Och det viktigaste, jag har dem försäkrade om olyckan skulle vara framme, för veterinärbesök är inte billigt.

På tal om hundarna.. Det var ju tänkt att vi skulle flytta till Gällivare och börja om på nytt. Nu blev det ju inte så.. Varför?

Ja, på grund av hundarna, såklart. Vi bollade idéer fram och tillbaka i flera veckor. Vad ska vi göra med hundarna? Att hitta en billig bostad i Gällivare är allt annat än lätt. Hus är bara att glömma när det bara är en av oss som har fast arbete, huspriserna är skyhöga. De billiga hus vi hittade, de låg för långt ifrån Gällivare centrum och Aitik.

Vi började kolla på lägenheter, men där var jag och Fredde hårda. Skulle vi flytta till lägenhet så ville vi absolut inte bo i något stort hyreshus. Fjällnäs, det området hade vi fastnat för. Men vi kände oss inte alls sugna på att betala så mycket pengar för en lägenhet, en etta på Fjällnäs hade ett utgångspris på 350.000kr, så det säger väldigt mycket om priserna. En etta var dessutom uteslutet, minst en tvåa skulle vi ha. Det var liksom bara att glömma.

Fredde började höra sig för bland sina kollegor som bor i Gällivare, och från dem fick han höra att väntetiden på en hyreslägenhet är upp till fyra år.

Ja, helt hopplöst alltså.

Och så var det ju hundarna igen. Om jag skulle börja jobba som Usk, då är tiderna väldigt olika och det skulle bli långa dagar både för mig och Fredde. Ingen av oss ville ens tänka tanken på att lämna hundarna ensamma hela dagarna i en lägenhet. Det finns liksom inte på världskartan.

Då började vi titta på hus här i byarna istället. Till slut så blev det ett köp, vårat nya hem, i samma by.

Varför?

Ja, jag är ensam större delen av tiden. Jag må vara arbetslös, men samtidigt inte. Jag jobbar så mycket det går, bara under maj månad har jag fått ihop timmar så det motsvarar i princip en 85% tjänst. Väldigt mycket 7-17 dagar har det varit.

När Fredde är borta och jag jobbar, då har vi sådan tur att Freddes föräldrar bor i grannbyn, och svärfar jobbar i byn. Så när jag jobbar kommer svärfar på sin lunch och tar ut våra hundar en stund. Som i veckan, jobbade 10-18.30. Jag var ute med hundarna innan jag åkte till jobbet. Svärfar kom hit på sin lunch och var ute med hundarna. Sen när svärmor slutat jobba vid 16-17 så åkte hon hit och tog ut pojkarna.

Om vi hade bott i Gällivare hade ju detta varit omöjligt. Vi hade helt enkelt fått göra oss av med hundarna, men det är ett alternativ som inte finns för oss.

Jag är så tacksam över att mina svärföräldrar ställer upp och tar ut hundarna! Annars hade jag inte kunnat jobba så mycket som jag gjort.. Hundarna är ju våra barn.

 

 

 

Senaste veckorna har jag börjat prioritera annorlunda.

Allt som har med blogg att göra har jag lagt åt sidan.. Inget bloggande och knappt något bloggläsande.

Prioriterar tid tillsammans med Fredde istället för att sitta och läsa bloggar, det kan jag liksom göra sen när han är i Gällivare. Sedan är det nog väldigt bra att jag tar uppehåll från sådant några dagar åt gången, så jag inte hamnar på bloggar där det skrivs om graviditet, barn, familj, lyckliga liv osv osv. Har märkt att jag inte tänker lika ofta på barn och smärtan jag känner nu när jag lagt det där med bloggar lite på hyllan. Jag mår helt enkelt bättre av att hålla mig borta från det.

Sedan har jag fullt upp med flytten. 17:e maj skrevs de sista papprena på huset, så nu håller vi på för fullt med flytten in till nya huset :) Känns konstigt samtidigt, lämna alla bra och dåliga minnen från lillhuset, skapa nya minnen och försöka skapa ett nytt hem i det nya huset..

Kanske är bra med en nystart?

Jobbar för fullt också. Känns som att jag knappt är hemma.

 

Igår var det De Ofrivilligt Barnlösas dag, de har infört den för dem som inte kan fira mors- och farsdag.

Och idag är det såklart morsdag.

Känns så ledsamt att tänka att vi egentligen skulle haft en liten bebis nu.. Morsdag i sig är egentligen något som jag inte bryr mig så mycket om, men ändå. Det hade blivit min första morsdag. Men nu blev det ju inte så..

Det väcker en massa tankar..

Var det en pojke eller flicka?

Hur hade han/hon sett ut?

Hade han/hon varit mest lik mig eller Fredde? 

Hur hade livet sett ut om vi fått våran bebis?

Så många frågor, men inga svar..

Och jag hatar min kropp mer och mer för varje månad som går. Blir så förbannad över att maskineriet inte vill fungera som det ska. Är så trött på att vara ett monster..

Jag tycker att på tok för många ger upp sina förhållanden för lätt. Speciellt när man får barn.
Visst, lätt för mig att säga som inte har några barn.
Men jag tycker ändå att folk ger upp för lätt.

Jag har bestämt mig för att vara med Fredrik resten av mitt liv, och då ska jag bannemej kämpa tills sista blodsdroppen om det så krävs för att det ska bli så. Det kommer krävas väldigt mycket för att det ska ta slut mellan oss. Nog för att vi inte har några större problem, men jaa, OM vi nu skulle tappa känslorna osv. Jag tror helt klart att det går att hitta tillbaka till varandra.

Det är inte meningen att man ska gå omkring och vara förälskad hela sitt liv, sådär äckligt nykär. Det orkar man inte med i längden.

Ur min synvinkel så utvecklas det typ till "friends with benefits". Fredde är min bästa vän, men ändå så mycket mer. Vi har varit tillsammans i 4 år och typ 8 månader, inte fasen får jag fjärilar i magen varje gång jag ser honom, men ibland så kommer det tillbaka litegrann, det pirrar lite i magen osv.

Jag är hel med Fredde, tror att han är den rätta för mig. Han får mig att må bra.

Tror allt blir vad man gör det till. Går man omkring och undrar om gräset är grönare på andra sidan, då skapar den nog en osäkerhet i förhållandet och till slut så skiter det sig. Om förhållandet är som mitt och Freddes, då kan det absolut inte vara grönare på andra sidan, i så fall är det lika grönt eller ruttet och brunt.

Allt handlar om hur mycket man är beredd på att satsa i sitt förhållande. Hur mycket man vill kämpa för att hålla lågan vid liv.

 

Ja. Jag saknar Fredde så det gör ont. Ska krama sönder honom när vi ses om några dagar. Min fina, superfina älskade pojkvän, sambo, fästman och blivande make <3