SnaadraH

Biverkningar from hell.

Var så hemskt så fick till slut på torsdag kväll ringa till gruppen för att säga att jag inte klarar av att jobba fredag och lördag :( Känns förjävligt! Men dessa mediciner är lite "på eget ansvar", känner jag att jag inte klarar av att köra bil, så ska jag inte sätta mig bakom ratten heller. Concerta (medicinen jag äter) är tydligen narkotikaklassat i några länder, vilka vet jag ej. Vissa länder har till och med förbud mot medicinen, så om jag ska på semester måste jag verkligen kolla upp så jag får ta med mig medicinen in i det landet. 

Sen arbetar jag ju med människor, så vill absolut inte ha på mitt samvete att jag t.ex tappar en vårdtagare vid ett lyft eller inte orkar med lyftet och sedan faller ihop med vårdtagaren på golvet.

Biverkningarna har varit så otrevliga som orkeslöshet, har inte orkat göra ett skit. Knappt orkat gå ut med hundarna på gården.. Konstant trött, speciellt psykiskt. Har velat sova, men ögonlocken sprättar bara upp när jag försökt sova. En natt under veckan låg jag till och med och höll handen för ögonen så de inte skulle sprätta upp ;p haha.

Haft ett helvetes illamående, har velat spy åt alla dofter och smaker. Har inte kunnat äta ordentligt på flera dagar, idag var första gången denna vecka som jag kunde äta en ganska rejäl portion utan kväljningar. Så nu börjar nog biverkningarna att ge med sig lite.

Har varit lite bättre idag, men tidigare under dagen då Fredrik började tjata om att vi måste åka in till Kalix och handla innan hans föräldrar skulle komma och fika, då blev jag fruktansvärt stressad och började darra och bli illamående. Så jag får se till att inte stressa upp mig i onödan nu då.

Nu har jag iallfall börjat må bättre och laddar nu inför jobb nästa vecka! Vill inte avstå från jobb mer än nödvändigt :)

 

Läkaren tvekade ju lite om diagnosen ADHD eftersom jag inte är hyperaktiv, dvs inte kan sitta still osv. Annars så visar jag typiska tecken på ADHD. Läste lite på nätet igår och kom in på ADD, ska tydligen vara samma sak som ADHD fast utan hyperaktiviteten? Måste ta upp detta med sköterskan på psykiatrin i veckan. Men ADHD och ADD behandlas tydligen lika, så medicineringen borde ju inte påverkas.

Men något ADHD liknande måste de ju nästan vara iallafall! För de flesta jag pratat med och i de forum jag läst, där säger alla att om man inte har ADHD/ADD och äter Concerta, då blir man typ hyper, typ som att man tagit droger.
Jag själv har inte blivit uppåt av medicinen alls, inte ett dugg. Den skillnaden som både jag och Fredrik märker av är att jag är hundra gånger lugnare än vad jag varit tidigare. Då syftar jag mest på mina raseriutbrott. Tidigare hade jag raseriutbrott minst en gång om dagen och blev arg för minsta lilla.

Under de 5 veckor jag ätit medicinen har jag kanske haft 2-3 större raseriutbrott, då har jag kastat grejer och skrikit osv. Blir inte arg lika fort, ofta så känner jag att det börjar bubbla lite inom mig, men nu kan jag fokusera bättre på att lugna ner mig.
Det är som att jag nu samlar på mig all ilska och släpper ut allt på en gång istället för att gå omkring och vara sur å grinig hela dagarna.
Fredrik sa en sak på telefon i veckan också: "Hellre att du har ett stort utbrott någon gång ibland och tar ut all ilska på en gång, istället för att vara arg alla dagar i veckan".

Jag är så otroligt tacksam för att Fredrik stått ut med mig under dessa år. Kan nog inte säga det nog många gånger! Det är tack vare Fredriks otroligt lugna temperament som vi fortfarande är tillsammans. Tror helt klart att vi hade avslutat förhållandet och separerat om det inte vore för att han är lugn som en filbunke och inte tar åt sig för minsta lilla.

Under våra 4½ år har stubinen brunnit för honom EN gång pga mig.

Fredrik har liksom lärt sig med åren att se minsta tecken på mina utbrott. Oftast är jag i köket och börjar städa och svordomarna haglar ur käften på mig.

Under utbrotten så drar han sig antingen undan, håller sig på avstånd från mig och pratar inte med mig. Eller så börjar han också städa, men även då är han tyst och pratar inte med mig.

Jag beundrar Fredriks tålamod. Personligen hade jag aldrig klarat av att leva ihop med någon som mig, jag klarar ju knappt av att leva med mig själv liksom!

 

Ja nu blev det en liten bok igen. Som vanligt kanske? ;p

Ska gå och pussa lite på min fina gubbe innan jag går ut med mina fyrbenta pojkar så de får kvällskissa lite :)

 

 

 

Idag har jag och Fredrik varit tillsammans hela 4 ½ år !! Det går framåt. Eftersom jag inte har så mycket att berätta om så berättar jag något så intressant som hur länge vi varit tillsammans. Väldigt intressant.

Jag firar genom att sitta i min ensamhet och trycka i mig godis. Eftersom jag jobbar kväll imorgon så kommer jag varken ha tid eller ork till att trycka i mig godis, så det fick bli idag istället.

Ska även jobba söndag, en från gruppen ringde och frågade om jag kunde. Och det är väl självklart! :) Bemanningen ringde och ville ha in mig på tisdag, men bara någon timme innan hade jag fått en tid på labb för provtagningar, EKG osv osv, just den tiden då jobbpasset skulle vara. Går inte direkt heller att boka om provtagningarna då dem hade det fullsmockat på schemat och fick dubbelboka mig på tisdag morgon. Men men, min hälsa måste ju gå först, så enkelt är det.

 

Annars då?

Nä, har inget vettigt att berätta. Ska läsa klart lite bloggar och sedan ska jag fortsätta städa!

Nästa person som säger att det "bara är att knulla som kaniner" , den personen kommer ligga risigt till..

Nu är jag fruktansvärt less på att höra de där orden. Speciellt ordet "bara". Det är inte så jävla "bara".

Har inte heller någon att prata med om hur jag känner, för ingen jag känner kan förstå hur jävla jobbigt jag har det. Har man själv inte varit med om samma sak, då kan man fanemej inte förstå hur det känns.

Denna ständiga rädsla för att det ska bli ett nytt utomkvedshavandeskap, att jag ska förlora den sista äggledaren. Då är det ju totalt kört.

Tabletter hit och tabletter dit, bara för att få en någorlunda regelbunden mens.

Sen blir jag extra trött på gravida som gnäller, gnäller och gnäller. Det är illamående, det är vätska i hela kroppen, det gör ont i ryggen, man kan inte sova på mage, man kan inte sova alls.. Listan kan göras lång. Med GLÄDJE skulle jag byta med dem, vilken sekund som helst. Visst, de är säkert jobbigt att vara gravid, men det är ju inte direkt något man måste leva med resten av sitt liv, efter nio månader är det över.

De skulle testa leva mitt liv i nio månader, känna som jag känner, då skulle de också hellre sitta där, gravida med en massa krämpor. Det kan jag slå vad om.

 

Nu är jag trött på den här skiten. Jag orkar fan inte längre. Alla dessa motgångar har gjort slut på mig. Precis när allt verkar börja ordna upp sig, då kommer en jävla bomb och förstör allt igen.

Är det så jävla konstigt att min livslust är i botten? Nej.

Är det så konstigt att jag vill sitta instängd hemma och ruttna? Nej.

Jag vill helt enkelt inte vara med längre. Fredrik och hundarna, de är vad som håller mig vid liv just nu.

Nu krävs det inte mycket till innan man kommer få spärra in mig på psyk. För jag orkar inte med fler motgångar.