SnaadraH

Jag tycker att på tok för många ger upp sina förhållanden för lätt. Speciellt när man får barn.
Visst, lätt för mig att säga som inte har några barn.
Men jag tycker ändå att folk ger upp för lätt.

Jag har bestämt mig för att vara med Fredrik resten av mitt liv, och då ska jag bannemej kämpa tills sista blodsdroppen om det så krävs för att det ska bli så. Det kommer krävas väldigt mycket för att det ska ta slut mellan oss. Nog för att vi inte har några större problem, men jaa, OM vi nu skulle tappa känslorna osv. Jag tror helt klart att det går att hitta tillbaka till varandra.

Det är inte meningen att man ska gå omkring och vara förälskad hela sitt liv, sådär äckligt nykär. Det orkar man inte med i längden.

Ur min synvinkel så utvecklas det typ till "friends with benefits". Fredde är min bästa vän, men ändå så mycket mer. Vi har varit tillsammans i 4 år och typ 8 månader, inte fasen får jag fjärilar i magen varje gång jag ser honom, men ibland så kommer det tillbaka litegrann, det pirrar lite i magen osv.

Jag är hel med Fredde, tror att han är den rätta för mig. Han får mig att må bra.

Tror allt blir vad man gör det till. Går man omkring och undrar om gräset är grönare på andra sidan, då skapar den nog en osäkerhet i förhållandet och till slut så skiter det sig. Om förhållandet är som mitt och Freddes, då kan det absolut inte vara grönare på andra sidan, i så fall är det lika grönt eller ruttet och brunt.

Allt handlar om hur mycket man är beredd på att satsa i sitt förhållande. Hur mycket man vill kämpa för att hålla lågan vid liv.

 

Ja. Jag saknar Fredde så det gör ont. Ska krama sönder honom när vi ses om några dagar. Min fina, superfina älskade pojkvän, sambo, fästman och blivande make <3

Ännu en dag full med... Ja... Irritation och motgång.

Varit uppe hela natten, fastnade vid ett släktforskningsprogram. hehe. Kunde verkligen inte slita mig därifrån! Fast nu har jag kört fast, behöver hjälp från släktingar om jag ska kunna fortsätta bygga vidare på släktträdet..

Gav hundarna frukost innan jag la mig på soffan för att vila några timmar. Självklart vägrade Felix äta. Blir så frustrerad när han matvägrar. Felix lillmage skrek för fullt av hunger, men han vägrade äta :( Blir bara värre och värre också, för han matvägrar pga att han är olycklig.

Gick ut med hundarna för en snabbkiss på gården, blev inte någon snabbkiss.. Lotus sprang i vanlig ordning ut i skogen för att skita, inga problem med det, de är liksom Lotus grej att springa ut i skogen när han vill skita och sen kommer han tillbaka direkt när han lättat på trycket. Fast denna gång bestämde sig Felix för att springa efter Lotus ut i skogen. I helvete Felix kom när jag ropade. Hatar den här årstiden, varje år är det samma sak, Felix slår igen öronen och lyssnar inte ett skit.

Nåja, efter många om och men så kom han tillbaka. La mig i soffan för att villa. 20 minuter hann jag ligga innan Sickan bestämde sig för att riva ner en tallrik + ett glas som stod på diskbänken i väntan på att få komma in i diskmaskinen.. Då var det bara att sätta igång att plocka upp alla delar och dammsuga ordentligt.

Sen har det bara fortsatt.. Fryser och har ont i kroppen, känns som feber, men termometern visar en normal temp. Mensvärk from hell, illamående som kommer och går och en hemsk huvudvärk.

Fick mindre roliga brev på posten idag också, så imorgon måste jag åka in till Kalix och reda upp problemen.

Nu räcker det fan med problem för idag..

 

Är så orolig för Felix och hans mående :( Så länge Fredde är hemma så är han en glad liten prick, men så fort Fredde åkt till Gällivare är han som en helt annan hund, deprimerad.. :(

När Fredde är hemma så vill Felix busa, han äter mycket bättre, uppfostrar Taro, bättre kroppshållning, är vaken mer osv.

Men nu.. Det blir bara värre för varje gång Fredde åker iväg. Jag får honom knappt att äta under de dagar Fredde är borta. Felix vill knappt vara ute, han sitter i princip bara på bron. Han ligger mest i soffan och sover, håller sig undan lite. Taro är en pain in the ass och är på Felix nästan hela tiden, slickas och försöker få honom att leka. Om Fredde är hemma så brukar Felix antingen börja leka med Taro dessa gånger, eller säga ifrån och visa att han inte orkar. Nu ligger han bara i soffan och låter Taro slicka och bita på honom, han orkar inte bry sig :(

Det är som att Felix försöker sova bort dagarna så Fredde kommer hem fortare..

Försöker verkligen muntra upp honom, men jag lyckas inte. Vet snart inte vad jag ska göra med honom. Fredde kan ju inte ta honom med sig heller, han blir ensam för många timmar medans Fredde är på jobbet..

 

Det blir som en ond cirkel.. När Felix är så här olycklig, då mår jag sämre. Känner mig otillräcklig och värdelös när jag inte kan få honom glad. Hundarna är ju mitt liv, så mår inte dem bra, då mår jag också dåligt..

Lotus blir också lidande. Han är så känslig för olika sinnesstämningar. Lotus reagerar på att Felix bara ligger och sover, Felix är ju hans bästis. Sen blir det ju inte bättre av att jag blir orolig och ledsen pga Felix..
Måste komma på ett sätt att göra alla nöjda och glada. Jag kommer få kämpa som fan med att åtminståne få lite liv i Felix under de dagar som Fredde är borta. Men helt klart värt det, för mina pojkar förtjänar det bästa, att få må bra och vara nödja och glada..

 

 

Jag orkar inte längre.

Jävla skit som bara ska strula hela jävla tiden.

Varför varför varför varför varför?????

Jag ger upp.

Jag blir så förbannad när jag läser på Aftonbladet att det är hög arbetslöshet bland unga.

Det finns en karta till artikeln som visar hur det ser ut i hela landet. Ingen vacker syn.

Satt igår kväll och läste denna artikel. Idag hade det kommit upp en till, att väldigt många unga vägrar ta vilket jobb som helst, de är kräsna och vägrar jobba för 105kr i timmen.

Vad är det för nå jävla sätt?! Man tar väl för fasen det jobb man får? Även om man börjar jobba inom någonting som man inte vill, så kan man ju faktiskt fortsätta söka jobb inom de yrkeskategorierna man vill jobba med!

 

När jag började mitt "yrkesliv" så hade jag typ 90-95kr/timmen (?). Det var min första sommar på Haparanda Stadshotell. Inte fan var det något drömjobb, låg lön, stressigt och fysiskt jobbigt. Vissa gånger var det inte roligt att komma in i ett av rummen och se hur gästerna svinat ner hela hotellrummet. Fyfan vad vidrigt det var vissa gånger. Sen kändes det som att folk såg ner på mig, jag var ju STÄDERSKA/LOKALVÅRDARE på ett hotell liksom. Det kändes som att det stod White Trash i pannan på mig.

MEN (!) jag hade jävligt roligt på hotellet! Jag trivdes! Jag fick skratta varje dag, helt sjukt bra arbetskamrater. Vi ställde upp för varandra och hade roligt medans vi jobbade. Och kontakten med gästerna! De flesta var väldigt trevliga, hälsade och ibland stannade de några minuter för att prata med oss. Riktigt roligt :)

Andra sommaren som jag sommarjobbade på hotellet hade jag 105kr i timmen.

Dessutom hade jag ju ca 7-8 mil i resor varje gång jag skulle jobba, tur och retur alltså. Så jag kan ju tillägga att det inte blev så mycket sparpengar eller att unna sig något, bilen var jag ju tvungen att tanka och räkningar skulle betalas. Men, det var ett jobb! Saknar det jobbet ibland faktiskt..

 

Jag har alltid sagt att jag ALDRIG kommer jobba inom äldreomsorgen, att jag vägrar "torka gamlingar i röven". Så fel jag hade!

Efter studenten och sommarjobb på hotellet blev jag arbetslös och fick börja tänka om. Började fundera på äldreomsorgen, att det finns springvik åt Kommunen. Det är ju liksom bättre än ingenting. Det var värt ett försök.

Började Undersköterskeutbildningen på Komvux, gjorde praktik på äldreboendet och hemtjänsten i Sangis. Fick upp ögonen och förstod att det inte bara är att torka gamlingar i röven. Det är helt annat när man väl ger de ett försök!

2012 började jag söka sommarjobb. Hotellet var inte längre något alternativ, då dem börjat hyra in ett städföretag istället för att ha egna anställda lokalvårdare. Sökte till olika ställen inom Kalix Kommun. Tänka sig, jag fick ett samtal från Torggården, hemtjänsten. Den enhetschefen var intresserad av att ge mig en chans! 

Gissa hur lycklig jag blev! Vi var dessutom precis då påväg till Kalix, så vi åkte direkt till Torggården så jag fick träffa enhetschefen, presentera mig personligen och prata lite. Kände mig genast välkommen. Nervös blev jag, som fasen. Hur skulle JAG kunna ha ansvar, hjälpa och ta hand om äldre?!

Sommarvikariatet började, och jag trivdes även där! Inte så konstigt att jag nu är och vikarierar där så fort jag får chansen? ;) Kanske inte heller så chockerande när jag nu säger att jag fått vikariat i samma grupp nu i sommar :) Känns bra, det är också en liten bekräftelse på att jag är pålitlig och gör ett bra jobb! Annars hade ju inte enhetschefen velat ha mig igen denna sommar :)

Jag trivs väldigt bra inom hemtjänsten. Det är inte mitt drömjobb, och lönen är väl inte den bästa, men det ger pengar. När det gått en längre tid sen jag jobbat, då saknar jag vårdtagarna och arbetskamraterna. Så jag trivs väldigt bra!

Det jag inte vill är att börja jobba på ett äldreboende, för jag trivs verkligen inom hemtjänsten, och den där känslan av "frihet" när man åker mellan vårdtagarna. Känns som att jag inte skulle klara av att vara på ett boende mellan fyra väggar hela dagarna. Men det betyder ju inte att jag inte söker sådana jobb! Skulle jag bli erbjuden en fast tjänst på ett boende, så skulle jag ju självklart tacka ja!

Man kan inte vara kräsen och sitta och vänta på att man ska få sitt drömjobb. Mitt drömjobb är att jobba med djur, men de är ju i princip omöjligt. Så då får man tänka om.

 

Det är ofta tight med pengar, men som tur är så har jag lagt undan pengar, så jag klarar mig de månader som jag jobbat lite. Jag har aldrig ens haft en fundering på att söka hjälp från socialen, aldrig.

Ser väldigt många gnälla över att de får så lite från socialen. De har inte råd att göra något roligt, äta "bra" mat, äta ute, supa/festa, gå på bio, köpa dyra kläder osv.

Puckon!

Allt handlar om hur man prioriterar. Har man dåligt med pengar, då är det ju att prioritera fel när man festar och åker runt överallt. Blir förbannad på sådana personer, sedan har de mage att gnälla över att de inte har råd att äta.

Jag köper kläder när jag har råd, inte för skojsskull. Jag unnar mig en ny mobil när jag har råd. Min största lyx är ju djuren, jag prioriterar dem = mindre kläder och att hitta på roliga saker, inte shoppa massa heminredningsprylar osv.

Ibland när jag varit med Gabbi har jag unnat mig en fika eller liknande när vi varit ute, eller köpt något klädesplagg, skor, blomma osv. IBLAND.

Att leva på soc ska INTE vara en lyx. Tycker det är helt rätt att man ska få vrida och vända på varenda krona när man går på bidrag. Det ska INTE vara lätt, så man fastnar i den där cirkeln och bli bekväm eftersom pengarna kommer in varje månad. Att leva på bidrag och inte kunna göra vad man vill, köpa vad man vill, borde ju vara en sporre till att kämpa med att få ett arbete, så man kan köpa saker man vill ha och göra vad man vill.

 

Var i onsdags och träffade min "skötare" på vuxenpsykiatrin i Kalix. Kanske borde kalla henne kontaktperson eller liknande? Fredrik var med mig på mötet, både han och jag fick ett bra intryck av kvinnan.

Denna kvinna kommer hålla lite "koll" på mig, så jag sköter medicinen, hur medicinen får mig att må osv.

Var skönt att ha med Fredrik, så han också fick höra vad kvinnan hade att säga om mina eventuella diagnoser. Hur viktigt det är att jag tar medicinen, att jag måste börja skapa rutiner och hur viktigt det är att Fredrik stöttar mig.

Tror Fredrik tyckte det var bra att han kom med, så han fick lyssna på kvinnan hade att säga, och få höra från en annan person vad det är jag går igenom. Även han fick prata lite och säga hur det varit innan jag började utredningen och ta medicinen. Det har ju inte bara varit jobbigt för mig, utan även för närstående, inte minst för Fredrik som lever med mig. Nu har han lite mer förståelse till varför jag beter mig som jag gör.

 

Jag kommer få välja mellan att komma in med jämna mellanrum för att "visa upp mig". Eller börja gå dit en gång i veckan i sex månader för samtal.

Jag har ju inte direkt så jättebra erfarenheter av den typen av samtal, de jag pratade med i tonåren var antingen inkompetenta eller så gjorde de något så min tillit försvann. Fast denna gång känns det lite bättre, både jag och Fredrik fick ett positivt intryck av denna kvinna. Fredrik speciellt tyckte att hon verkar bra och lätt att prata med, så han tycker att jag ska ge samtalen en chans. Ringde mamma också efteråt för att berätta lite, även hon tycker att jag borde börja gå på samtalen. Så tror att jag ska ge det en chans :)

 

När jag träffade läkaren i Sunderbyn tyckte jag allt var lite luddigt, jag förstod iallafall att han ville sätta diagnosen adhd, men det var så mycket annat som var frågetecken när det gäller mitt mående och alla "symtom".

Frågade kvinnan vad läkaren skrivit om mig, om det var adhd eller om det var något annat. Fick till svar att han skrivit "Adhd. Bipolär typ 2?".

Kvinnan berättade då att det är svårt att sätta rätt diagnos direkt, men att jag varit riktigt duktig på att svara på alla papper jag fick, att jag berättat väldigt bra och tydligt under samtalet med sköterskan på Sunderbyn osv.

Hon berättade också att det är vanligt att man kan ha adhd med en liten "släng" av bipolär sjukdom. Eller tvärt om, att man har Bipolär sjukdom och en liten släng av adhd.

Tog upp detta med ADD, eftersom jag inte är hyperaktiv osv. Kvinnan bekräftade att ADD i princip är som Adhd, men att man inte sätter diagnosen ADD, utan det blir Adhd, typ något sådant. Hon sa även att ADD är vanligt bland kvinnor, och att det oftast visar sig som depressioner osv..

 

Nåväl, vi lär väl komma fram till något när jag börjar gå på samtalen. Något fel har jag ju, eftersom medicinen fått mig så mycket lugnare. Kan inte nog många gånger säga hur skönt det är att slippa vara arg all min vakna tid!

Det är så skönt att jag äntligen blir tagen på allvar. Att jag får hjälp.