SnaadraH

Jag blir så förbannad när jag läser på Aftonbladet att det är hög arbetslöshet bland unga.

Det finns en karta till artikeln som visar hur det ser ut i hela landet. Ingen vacker syn.

Satt igår kväll och läste denna artikel. Idag hade det kommit upp en till, att väldigt många unga vägrar ta vilket jobb som helst, de är kräsna och vägrar jobba för 105kr i timmen.

Vad är det för nå jävla sätt?! Man tar väl för fasen det jobb man får? Även om man börjar jobba inom någonting som man inte vill, så kan man ju faktiskt fortsätta söka jobb inom de yrkeskategorierna man vill jobba med!

 

När jag började mitt "yrkesliv" så hade jag typ 90-95kr/timmen (?). Det var min första sommar på Haparanda Stadshotell. Inte fan var det något drömjobb, låg lön, stressigt och fysiskt jobbigt. Vissa gånger var det inte roligt att komma in i ett av rummen och se hur gästerna svinat ner hela hotellrummet. Fyfan vad vidrigt det var vissa gånger. Sen kändes det som att folk såg ner på mig, jag var ju STÄDERSKA/LOKALVÅRDARE på ett hotell liksom. Det kändes som att det stod White Trash i pannan på mig.

MEN (!) jag hade jävligt roligt på hotellet! Jag trivdes! Jag fick skratta varje dag, helt sjukt bra arbetskamrater. Vi ställde upp för varandra och hade roligt medans vi jobbade. Och kontakten med gästerna! De flesta var väldigt trevliga, hälsade och ibland stannade de några minuter för att prata med oss. Riktigt roligt :)

Andra sommaren som jag sommarjobbade på hotellet hade jag 105kr i timmen.

Dessutom hade jag ju ca 7-8 mil i resor varje gång jag skulle jobba, tur och retur alltså. Så jag kan ju tillägga att det inte blev så mycket sparpengar eller att unna sig något, bilen var jag ju tvungen att tanka och räkningar skulle betalas. Men, det var ett jobb! Saknar det jobbet ibland faktiskt..

 

Jag har alltid sagt att jag ALDRIG kommer jobba inom äldreomsorgen, att jag vägrar "torka gamlingar i röven". Så fel jag hade!

Efter studenten och sommarjobb på hotellet blev jag arbetslös och fick börja tänka om. Började fundera på äldreomsorgen, att det finns springvik åt Kommunen. Det är ju liksom bättre än ingenting. Det var värt ett försök.

Började Undersköterskeutbildningen på Komvux, gjorde praktik på äldreboendet och hemtjänsten i Sangis. Fick upp ögonen och förstod att det inte bara är att torka gamlingar i röven. Det är helt annat när man väl ger de ett försök!

2012 började jag söka sommarjobb. Hotellet var inte längre något alternativ, då dem börjat hyra in ett städföretag istället för att ha egna anställda lokalvårdare. Sökte till olika ställen inom Kalix Kommun. Tänka sig, jag fick ett samtal från Torggården, hemtjänsten. Den enhetschefen var intresserad av att ge mig en chans! 

Gissa hur lycklig jag blev! Vi var dessutom precis då påväg till Kalix, så vi åkte direkt till Torggården så jag fick träffa enhetschefen, presentera mig personligen och prata lite. Kände mig genast välkommen. Nervös blev jag, som fasen. Hur skulle JAG kunna ha ansvar, hjälpa och ta hand om äldre?!

Sommarvikariatet började, och jag trivdes även där! Inte så konstigt att jag nu är och vikarierar där så fort jag får chansen? ;) Kanske inte heller så chockerande när jag nu säger att jag fått vikariat i samma grupp nu i sommar :) Känns bra, det är också en liten bekräftelse på att jag är pålitlig och gör ett bra jobb! Annars hade ju inte enhetschefen velat ha mig igen denna sommar :)

Jag trivs väldigt bra inom hemtjänsten. Det är inte mitt drömjobb, och lönen är väl inte den bästa, men det ger pengar. När det gått en längre tid sen jag jobbat, då saknar jag vårdtagarna och arbetskamraterna. Så jag trivs väldigt bra!

Det jag inte vill är att börja jobba på ett äldreboende, för jag trivs verkligen inom hemtjänsten, och den där känslan av "frihet" när man åker mellan vårdtagarna. Känns som att jag inte skulle klara av att vara på ett boende mellan fyra väggar hela dagarna. Men det betyder ju inte att jag inte söker sådana jobb! Skulle jag bli erbjuden en fast tjänst på ett boende, så skulle jag ju självklart tacka ja!

Man kan inte vara kräsen och sitta och vänta på att man ska få sitt drömjobb. Mitt drömjobb är att jobba med djur, men de är ju i princip omöjligt. Så då får man tänka om.

 

Det är ofta tight med pengar, men som tur är så har jag lagt undan pengar, så jag klarar mig de månader som jag jobbat lite. Jag har aldrig ens haft en fundering på att söka hjälp från socialen, aldrig.

Ser väldigt många gnälla över att de får så lite från socialen. De har inte råd att göra något roligt, äta "bra" mat, äta ute, supa/festa, gå på bio, köpa dyra kläder osv.

Puckon!

Allt handlar om hur man prioriterar. Har man dåligt med pengar, då är det ju att prioritera fel när man festar och åker runt överallt. Blir förbannad på sådana personer, sedan har de mage att gnälla över att de inte har råd att äta.

Jag köper kläder när jag har råd, inte för skojsskull. Jag unnar mig en ny mobil när jag har råd. Min största lyx är ju djuren, jag prioriterar dem = mindre kläder och att hitta på roliga saker, inte shoppa massa heminredningsprylar osv.

Ibland när jag varit med Gabbi har jag unnat mig en fika eller liknande när vi varit ute, eller köpt något klädesplagg, skor, blomma osv. IBLAND.

Att leva på soc ska INTE vara en lyx. Tycker det är helt rätt att man ska få vrida och vända på varenda krona när man går på bidrag. Det ska INTE vara lätt, så man fastnar i den där cirkeln och bli bekväm eftersom pengarna kommer in varje månad. Att leva på bidrag och inte kunna göra vad man vill, köpa vad man vill, borde ju vara en sporre till att kämpa med att få ett arbete, så man kan köpa saker man vill ha och göra vad man vill.