SnaadraH

 

Vid 11.30 bestämmer jag mig för att stiga upp från sängen för att ta ut hundarna och göra lite vettiga saker ifall att förlossningen sätter igång. 

Hinner inte ens ställa mig upp från sängen så gick vattnet. Kändes precis som att jag pissade ner mig! När jag böjde mig fram i sängen för att ställa mig upp så kände jag att det blev varmt i trosan :p haha. Var snabb med att sätta handen dit (fick för mig att jag skulle kunna stoppa läckaget med handen). Tänkte liksom "äh vaafaaaan! Pissar jag ner mig nu också?!"

Så fort jag stod så jag var rak i ryggen så slutade det rinna. Drog fram handen och såg att det var blodblandad vätska.. Satte handen till näsan för att lukta ifall det var kiss eller fostervatten, hade bara någon dag innan läst på nätet att fostervatten luktar badhus. Jajemensan! Där var doften av badhus! 

Tog upp mobilen fort som fan och ringde Fredde, han var ju i Gällivare och jobbade precis den veckan. När han svarade sa jag inte ens hej, det jag sa var något i stil med: "hörru det är bara avsluta arbetet och hoppa in i bilen, vattnet har gått!"

Efter jag lagt på luren så ringde jag min mamma och sa att vattnet gått. Mamma undrade om hon skulle komma hit och hjälpa mig tills Fredde kommit hem. Just då fick jag en värk som inte var rolig, så jag tackade ja och bad mamma komma hit. Värkarna gjorde direkt 100 gånger ondare när vattnet gick, i jämförelse med de värkar jag haft under morgonen när jag klockat dem..

Ringde förlossningen, de ville ha in mig så snabbt som möjligt eftersom det var blod i fostervattnet. 

Hann inte ens leta fram kläder eller göra i princip någonting innan mamma var framme. Hon måste ha kört som en idiot från Happis! ;) haha. 

Värkarna kom nu med 5-6 minuters mellanrum, tror jag. Så det gick fort för värkarna att bli mer regelbundna, bara en timme innan så hade jag ju så oregelbundna.

Tog en dusch medans mamma började dammsuga. haha. Kände att jag verkligen behövde duscha och det gick kroppen att slappna av lite. Efter duschen så hade jag 4-5 minuter mellan värkarna. Innan jag lyckats få på mig kläderna avlöste dem varandra tätt, hann knappt säga något åt mamma så kom nästa värk. Ringde förlossningen och barnmorskan blev lite irriterad över att vi inte åkt än.

Nå, vi hoppade in i bilen och började åka mot Sunderbyn. Halvvägs till Kalix så klarade jag inte av värkarna längre, den jag hade hann inte ens sluta så kom nästa, kunde inte ens sitta ordentligt. Både jag och mamma tyckte det var bäst att ringa efter ambulans, för skulle jag föda i en bil och efter E4:an så var det bäst att jag gjorde det i en ambulans!

Vi var nästan framme i Kalix när vi mötte ambulansen. Då ser jag att det är två män som sitter i den.. Alltså jiises vilken panik! Inte fan ville jag föda i en bil, efter E4:an och dessutom bli förlöst av två män!! haha. Men det gick bra ändå. När vi passerat Kalix och lämnat de dåliga vägarna bakom oss så lugnade värkarna ner sig lite, 3 minuter mellan värkarna hade jag under ambulansresan mot Sunderbyn.

 

Vid 14.20 (?) var jag framme på förlossningen. Fick världens otrevligaste barnmorska. Mobilen som jag hade i handen efter att jag ringt Fredde slet hon ur handen på mig och kastade på fönsterbrädan och snäste "den där behöver du INTE!". Hade den i handen bara för att jag inte lyckats få den tillbaka i byxfickan när jag var fastspänd på ambulansbåren..

Blev stressad av denna barnmorska och värkarna började komma tätare igen. Skulle klä av mig och få på "förlossningsklänningen" (som jag kallar den). Men värkarna kom hela tiden och barnmorskan började slita av mig kläderna medans jag stod lutad mot sängen och försökte andas. Hon klarade inte av att vänta tills värken klingat av så jag fick göra det själv! Mitt under en värk började hon försöka slita av mig linnet och BH:n...

Var bara att kasta sig upp på sängen och bli undersökt. Alltså mer hårdhänt jävel har jag aldrig varit med om. Här handlade inte alls om att undersöka med mjuk hand. Ett av stygnen som jag fick sy var garanterat pga hennes våldsamhet! Så ont gjorde det.. 

Var öppen ca 2 cm. Men de kunde ju inte skicka hem mig eftersom jag blödde! 

Fick sedan CTG kopplat och sen gick barnmorskan och Uskan bara iväg med orden "ligg där så får vi se vad som händer". Usch.

Mamma kom som tur var ganska snabbt. Efter att jag hoppat in i ambulansen så körde hon efter så fort hon kunde ;) haha. Mamma ringde till Fredde och frågade vart han var, och han var inte långt bort.

 

 

Vid 15.30 kom Fredde äntligen in på förlossningen. Vilken lättnad det var! Tyvärr så var barnmorskan riktigt otrevlig mot honom också.. 

Det skulle undersökas igen. Hade i princip inte hänt något. Barnmorskan blev även sur för att jag bad Fredde gå ut ur rummet när jag skulle undersökas. "Har han varit med och gjort dig gravid så får han ju minsann ställa upp nu också!".. Alltså aggressiv kvinna! Ville skona Fredde från allt blod osv.. 

Har liksom inte någon större koll på klockslag, hade så fullt upp med att andas och försöka hantera värkarna som avlöste varandra. Knappt några pauser mellan.

Antar att det var vid 17-18 tiden som jag hoppade i badet? Aaa jättebra smärtlindring, enligt barnmorskan. I helvete att jag kunde slappna av ens en gång.. Badkaret skulle ha varit lite längre och djupare, DÅ kanske jag hade kunnat slappna av. Men nu täckte ju vattnet inte ens magen, och inte kunde jag ligga på sida eller stå på knä heller..

Efter badet kom det in en barnmorskestudent, jättegullig! Bad om att få lustgas, och medans hon kopplade CTG så förklarade hon hur jag ska andas i masken. Kan ju inte direkt påstå att lustgasen hjälpte nå vidare, men det fick mig åtminståne att tänka på något annat under värkarna.

 

 

 

Skiftbyte och jag får en ny barnmorska! Tack gode gud! 

Blev undersökt igen av både barnmorskan och studenten, här snackar vi mjuka händer och att man känner sig väl omhändertagen! :) 

Var öppen 4 cm och de frågade om jag ville ha epidural. "JA TACK!" skrek jag i masken, haha. Hade precis en värk då och drog lustgas för glatta livet ;) Klockan var väl vid 19-tiden här? 

Mellan 19.30-20.00 så väntade vi på narkosläkaren, värkarna gjorde bara ondare och jag är säker på att jag kved och stönade en hel del vid det här laget. La mig på sidan och narkosläkaren började tvätta ryggen, då började det trycka på i röven. Jamen något så fruktansvärt! Kändes som att jag hade ett bowlingklot i arlset som skulle komma ut!

Tror till och med jag skrek till narkosläkaren "det är ingen idé!! det trycker pååååå!" 

Smärtan blev så stark att jag inte kommer ihåg så mycket efter det här. Allt är som i en dimma. Kommer ihåg att alla fick hjälpas åt att få mig på rygg så att epiduralen kunde verka som den skulle. Värkarna kände jag inte av längre efter att det börjat trycka på i röven, det enda jag kunde tänka på var det konstanta trycket och känslan av att vela skita på sig..

 

Här har jag ju ingen koll på klockan längre. Men vid 20.30 kanske? så skrek jag hela tiden att det trycker på i röven. Barnmorskan och studenten tyckte liksom, "men neeej, inte är det dags ännu. Du var ju nyss bara öppen 4cm. Snart börjar epiduralen att värka och då blir det bättre ska du se!" 

Ha! Till slut bestämde dem sig för att undersöka ändå, eftersom jag inte slutade ropa. 10 cm öppen och helt klar för att börja krysta! De blev riktigt förvånade över att det gått så fort. 

 

Jag fick lägga mig på sida igen och börja krysta i det läget. De höjde lustgasen och jag skrek för fullt i den där masken. Huhh jag kommer fortfarande ihåg den där smärtan.. 

Fredde satt framför mig där jag låg. Min ena hand höll ett hårt grepp om masken och den andra höll om Freddes arm. Stackarn fick sig ett och annat nyp under mina värkar. 

Fick panik till och från pga smärtan, hyperventilerade och spände mig. Till slut tog de lustgasen ifrån mig för att jag missbrukade den och började andas på fel sätt när jag hade panik..

I den här skedet var Fredde ett sån fruktansvärt bra stöd! Vet inte vad jag hade gjort utan honom. Och att ha mamma där var också en trygghet! För när jag inte lyssnade på barnmorskorna eller Fredde, då sa mamma till mig lite på skarpen, då minsann lyssnade jag! haha. Tror iallafall att det var så? Mitt minne är ju inte det bästa..

 

Fick komma på rygg och börja krysta på riktigt. Jamen dra åt helvete.. Minnet får mig fortfarande att känna att jag ALDRIG mer vill gå igenom en förlossning. Här började jag vifta och fråga efter mamma, som då kom och ställde sig på min andra sida. eller? haha

Barnmorskorna sa hela tiden: "snaaart är det klart, snaaart är din bebis ute, snaaart gör det inte ont längre".

Frågade då "är huvudet ute ännu?". Fick ju den uppfattningen då dem höll på att tjata om att det SNAAAART är klart..

Barnmorskan svar: "nej huvudet är inte ute".

Då skrek jag: "men helvete då är det ju inte ens halvvägs!"

(Fredde som berättat denna händelse)

Det enda jag nu kan komma ihåg är mitt morrande/vrålande under varje krystning. Tycker synd om de andra som födde samtidigt om de hörde mig, för det lät inte ett dugg trevlig ens i mina egna öron!

De sa åt mig att taaaa iii liiiiite till! Men jag var så slut så jag orkade inte, men kroppen pressade på av sig själv. Även om jag ville ge upp så fortsatte kroppen att trycka på! Helt sjukt hur kroppen fungerar! 

 

21.41 kommer han ut! Våran lilla son!

3905gram och 51cm.

och smärtan försvinner direkt! 

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så det blev något mellanting! haha. 

Fick sy några stygn, hur många vet jag ej. Men minst 5 tror jag studenten sa.