Tankar..
Har märkt att jag blivit med inåtvänd. Känns som att typ 80% av mina dagar handlar om bebis och förlossning.Det känns som.. Jaa. Hur fan ska jag hinna förbereda mig ens en gnutta inför förlossning, när jag typ nyss insett att jag verkligen har en bebis i magen?!Allt känns så jävla overkligt! Efter så lång väntan, få plusset på stickan och sen intala sig själv att detta verkligen är sant? Just nu känns inte nio månader som en lång tid! Inte efter den långa väntan till första plusset, utomkvedet och operationen, sen en halvlång väntan igen innan detta pluss dök upp. Det har tagit ÅR att komma hit vi är idag. Vi hade börjat ge upp, börjat försöka acceptera de faktum att något var fel på mig, att jag på det ännu förlorat en äggledare.. Att det aldrig skulle bli något barn.Vi bestämde oss för att flytta, försöka gå vidare och börja på nytt.Tjopp. Efter en natt i nya huset började jag räkna mensdagarna. Är det inte nu jag ska ha mens? jodå. Kunde inte hålla mig och testade. Direkt kom det starka plusset. Helt overkligt! Jag grät, helt ärligt. Av glädje, men samtidigt av rädsla. Hade ju redan haft ett utomkvedshavandeskap, så var fruktansvärt rädd att det var så igen. Ett tidigt ultraljud visade att graviditeten satt rätt. Då kom rädslan för missfall.Har typ bara varit rädd under denna graviditet. Oro för missfall eller att bebis ska dö i magen.Nu är det snart dags för bebis att komma ut och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka? Jag tänker på allt och ingenting, men har fortfarande inte fattat att jag inom några veckor ska få kämpa och pressa ut bebis. Ja, jag har nog helt enkelt börjat bli lite nervös och rädd. BB-väskan har jag smått börjat packa, så jag kanske lyckas få in i mitt lilla huvud att det här verkligen händer.
Kommentarer
Trackback
