SnaadraH

Yepp, 17 januari är här igen.

Då måste jag banka in i mitt huvud att jag är 22 år gammal. Huvva.

Har vetat en av anledningarna till min ångest till att fylla år, men har nu kommit på en till som kan vara den största anledningen.

De senaste åren har jag inte sett fram emot min födelsedag, tycker bara att det är jobbigt. Men just 22 år..

Anledningen jag nämnde tidigare är min pappa. Om jag inte minns helt fel så dog han när han var 22 år, några dagar före, eller om det var efter, sin födelsedag. Alltså har jag levt längre än vad han gjorde, vilket känns konstigt på något sätt.

Jag har så många frågor angående min pappa, men samtidigt vill jag inte veta något.

Men den största frågan är ju, hur känns det att ha en pappa? Hade mitt liv blivit bättre om han levde? Tveksamt, men jag kan inte låta bli att undra.

Hur var han som person?

Är jag lik honom på något sätt, psykiskt?

Hur hade våran relation varit?

 

Kanske är någon slags dödsångest? Att jag i mitt undermedvetna är rädd att det snart är dags för mig också? Det finns dagar då jag tänker att jag bara skulle vela lägga mig ner och dö, men vill ju samtidigt inte ge upp om livet, man får bara ett liv.

 

Ska nu lägga mig i sängen tillsammans med mina fyrbenta pojkar, trött som ett as. Får se vad dagen har att bjuda på, tror inte den blir så händelsefull. Men who cares? Vill ju ändå inte fylla år så, lika bra att ignorera och leva på som om det vore vilken dag som helst.