SnaadraH

Denna medicinering var ju inge vidare rolig Dag 1.

Yrsel, skakningar, hjärtklappning och alldeles matt i kroppen. En bra grej är i alla fall att jag är lugn som en filbunke. Är på tok för avtrubbad för att orka bli arg.

Hade planerat att duscha idag, men med denna yrsel måste jag tvinga Fredrik att komma med mig och åtminståne sitta och hålla sällskap och "vakta" mig. Vågar inte stå där själv ifall jag tuppar av mitt i allt..

Att jag blivit lugn känns som en positiv grej, att det kanske bekräftar ADHD:n? Jag har ingen aning, får fråga sköterskan på fredag när hon ringer. Om jag fortfarande känner samma sak dvs.

 

Sen har jag suttit och diskuterat idag med Fredrik om mitt "förra liv", tidigare förhållanden osv, hur jag betett mig osv.

Tidigare har jag lagt skulden på mig själv för att mina tidigare förhållanden gått åt helvete, just eftersom dem alltid lagt skulden på mig. Detta har fått mig att tycka att jag är en värdelös människa och varit riktigt nere.

Varför jag varit som jag varit kanske jag har svaret på nu. Men även om jag får en diagnos så ändrar det ändå inte hur det varit tidigare i mitt liv.

Nu sätter jag stopp för detta nedtryckande! Det var INTE bara mitt fel att fd förhållanden varit skit. Det var inte bara jag som var problemet.

 

Jag är så tacksam för Fredrik. Det kan jag kalla kärlek, han har stått ut med mig i 4½ år nu.. Inget av mina ex hade stått ut med mig så länge, bevis på det har jag ju, för det höll ju inte. Men lika glad är jag för det, för nu har jag världens mest omtänksammaste kille, som accepterar mig för den jag är!