SnaadraH

Har inte gått och lagt mig än.. Kan inte sluta gråta.
Förstår inte varför jag tagit hans död såhär hårt.. Jag kände honom ju inte ens..

Har en mamma som tänker på allt. Hon tror det sitter långt in i minnet på mig, det som ligger där långt inne från när jag var liten, det är de som kommer fram nu.. Typ.
"Han är den enda som du haft en slags far-dotter relation med"... "Kanske för att du inte kan lära känna honom igen"...
Är så arg på mig själv för att jag inte letade upp honom, han bodde ju bara några mil bort.. Hade inga barn, så hade säkert blivit glad..
Jag var rädd, för att bli avvisad.. Rädd för att mamma skulle ha något emot det..
Måste släppa det här nu.. Det hjälper inte att gråta, men tårarna bara rinner..

Har alltid nekat de, att jag inte brytt mig om att jag vuxit upp utan en pappa. Men nu börjar det gå upp för mig, jag hade verkligen behövt en, och jag behöver en fortfarande.
Min biologiska pappa har jag inte gråtit över sen jag var liten. När jag var liten grät jag för att jag inte visste bättre. Nu skulle jag aldrig gråta över honom, varför gråta över någon man inte minns ett skit utav?
Den här mannen däremot, har jag suddiga "pappa" minnen från.. En liten inblick i hur det hade kunnat vara att ha en pappa..
Blod och gener spelar ingen roll för min del, även om man inte är biologisk pappa, så kan man bli en bra pappa för det, till och med bättre än den biologiska..

Nej, nu ska jag lägga mig i sängen.. Är så trött efter att ha gråtit hela kvällen, och frenetiskt letat efter ett foto på honom som jag vet att jag haft, men som nu är spårlöst borta... Det försvann väl i flytten hit..