SnaadraH

Har blivit helt dagvild på sista tiden. Ja, jag har väl alltid varit mer eller mindre dagvild, men nu är det värre än någonsin. Speciellt på jobbet får jag ju nästan skämmas för att jag ibland inte kan tala om rätt dag för vårdtagarna när dem frågar. Får då tjuvkika på telefonen och för att kunna säga rätt dag, rätt pinsamt faktiskt.

 

Såg programmet "Hundens sämsta vän" igår på 4:an. Fyfan vilka människor det finns! Hur fan kan man behandla djur på det där sättet?

Ok, jag är ingen perfekt hundägare, men mina hundar mår iallafall bra. De har alltid tillgång till rent vatten, de får mat två gånger om dagen, får komma ut och göra sina behov och springa av sig, de får sina klor klippta varannan vecka, jag ser till att borsta pälsen så ofta det behövs så det inte blir knutar.. Och det viktigaste, jag har dem försäkrade om olyckan skulle vara framme, för veterinärbesök är inte billigt.

På tal om hundarna.. Det var ju tänkt att vi skulle flytta till Gällivare och börja om på nytt. Nu blev det ju inte så.. Varför?

Ja, på grund av hundarna, såklart. Vi bollade idéer fram och tillbaka i flera veckor. Vad ska vi göra med hundarna? Att hitta en billig bostad i Gällivare är allt annat än lätt. Hus är bara att glömma när det bara är en av oss som har fast arbete, huspriserna är skyhöga. De billiga hus vi hittade, de låg för långt ifrån Gällivare centrum och Aitik.

Vi började kolla på lägenheter, men där var jag och Fredde hårda. Skulle vi flytta till lägenhet så ville vi absolut inte bo i något stort hyreshus. Fjällnäs, det området hade vi fastnat för. Men vi kände oss inte alls sugna på att betala så mycket pengar för en lägenhet, en etta på Fjällnäs hade ett utgångspris på 350.000kr, så det säger väldigt mycket om priserna. En etta var dessutom uteslutet, minst en tvåa skulle vi ha. Det var liksom bara att glömma.

Fredde började höra sig för bland sina kollegor som bor i Gällivare, och från dem fick han höra att väntetiden på en hyreslägenhet är upp till fyra år.

Ja, helt hopplöst alltså.

Och så var det ju hundarna igen. Om jag skulle börja jobba som Usk, då är tiderna väldigt olika och det skulle bli långa dagar både för mig och Fredde. Ingen av oss ville ens tänka tanken på att lämna hundarna ensamma hela dagarna i en lägenhet. Det finns liksom inte på världskartan.

Då började vi titta på hus här i byarna istället. Till slut så blev det ett köp, vårat nya hem, i samma by.

Varför?

Ja, jag är ensam större delen av tiden. Jag må vara arbetslös, men samtidigt inte. Jag jobbar så mycket det går, bara under maj månad har jag fått ihop timmar så det motsvarar i princip en 85% tjänst. Väldigt mycket 7-17 dagar har det varit.

När Fredde är borta och jag jobbar, då har vi sådan tur att Freddes föräldrar bor i grannbyn, och svärfar jobbar i byn. Så när jag jobbar kommer svärfar på sin lunch och tar ut våra hundar en stund. Som i veckan, jobbade 10-18.30. Jag var ute med hundarna innan jag åkte till jobbet. Svärfar kom hit på sin lunch och var ute med hundarna. Sen när svärmor slutat jobba vid 16-17 så åkte hon hit och tog ut pojkarna.

Om vi hade bott i Gällivare hade ju detta varit omöjligt. Vi hade helt enkelt fått göra oss av med hundarna, men det är ett alternativ som inte finns för oss.

Jag är så tacksam över att mina svärföräldrar ställer upp och tar ut hundarna! Annars hade jag inte kunnat jobba så mycket som jag gjort.. Hundarna är ju våra barn.

 

 

 

Senaste veckorna har jag börjat prioritera annorlunda.

Allt som har med blogg att göra har jag lagt åt sidan.. Inget bloggande och knappt något bloggläsande.

Prioriterar tid tillsammans med Fredde istället för att sitta och läsa bloggar, det kan jag liksom göra sen när han är i Gällivare. Sedan är det nog väldigt bra att jag tar uppehåll från sådant några dagar åt gången, så jag inte hamnar på bloggar där det skrivs om graviditet, barn, familj, lyckliga liv osv osv. Har märkt att jag inte tänker lika ofta på barn och smärtan jag känner nu när jag lagt det där med bloggar lite på hyllan. Jag mår helt enkelt bättre av att hålla mig borta från det.

Sedan har jag fullt upp med flytten. 17:e maj skrevs de sista papprena på huset, så nu håller vi på för fullt med flytten in till nya huset :) Känns konstigt samtidigt, lämna alla bra och dåliga minnen från lillhuset, skapa nya minnen och försöka skapa ett nytt hem i det nya huset..

Kanske är bra med en nystart?

Jobbar för fullt också. Känns som att jag knappt är hemma.

 

Igår var det De Ofrivilligt Barnlösas dag, de har infört den för dem som inte kan fira mors- och farsdag.

Och idag är det såklart morsdag.

Känns så ledsamt att tänka att vi egentligen skulle haft en liten bebis nu.. Morsdag i sig är egentligen något som jag inte bryr mig så mycket om, men ändå. Det hade blivit min första morsdag. Men nu blev det ju inte så..

Det väcker en massa tankar..

Var det en pojke eller flicka?

Hur hade han/hon sett ut?

Hade han/hon varit mest lik mig eller Fredde? 

Hur hade livet sett ut om vi fått våran bebis?

Så många frågor, men inga svar..

Och jag hatar min kropp mer och mer för varje månad som går. Blir så förbannad över att maskineriet inte vill fungera som det ska. Är så trött på att vara ett monster..